Våren, påsken 2004, anafylaktisk chock av penecillin, den upplevelsen var för mig en stor vändpunkt i livet.
Jag vandrade i den ljusa tunneln, där de fantastiskt vackra männen stod bredvid varandra och varken log eller stäckte ut sina händer. De bara väntade och ljuset långt bort var så starkt att jag aldrig har sett dess like.
Men många ropade och höll mig kvar i livet. Även dessa fantastiska människor, som försökte rädda mig tillbaka till livet. Jag kom tillbaka och är oerhört tacksam, vill gärna leva lite till. Livet är en sådan stor gåva, att jag är helt förundrad. Jag är alrig rädd för att gå över till andra sidan, men vill vänta länge.
